Nu sitter jag här och fryser lite grann. Tänk att det tog 2 och en halv timme innan jag kom hem idag. Vid ett gick jag från skolan till bussen, eftersom att jag mådde (och mår) illa. När jag kom ner till älskade lilla Navet (ironi) så visade det sig att min buss gick inte förrän två. Då drev jag runt på stan och var rädd för att spy bland folket. Men det gick bra.
Vid halv 2 satt jag mig vid stationen och väntade på bussen... som kom 14.15. Plus att det var jättemycket folk och jag kom in bland de sista - jag som suttit i fem minusgrader och väntat på bussjäveln. (Ursäkta språket)
När jag kom hem till min lilla förort så fick jag gå en 20 minuters promenad också. Men heja!

Nu sitter jag här, med kräm och medicin i magen, och mår ännu illa (omän inte mer illa.) Jag är ensam hemma. Jag tycker inte om att vara det. Så tyst och tråkigt. Nej, jag är inte bra på att vara själv. Jag behöver ständigt människor omkring mig, i alla fall i samma hus.

Nej, det har inte varit min dag idag. Så ni får gärna (haha, får-hjärna) komma med någon värmande kommentar, rolig historia, mejl ([email protected].), liten berättelse eller något. Kanske ett litet mejl om hur mycket ni tycker om mig och min blogg? Vad ni än väljer så kommer det att uppskattas av en liten illamående, ensam-hemma-person i förorten.
Hejdå så länge