Jag tror fan att jag inte har något blodsocker kvar. Det kan i och för sig bero på att lunchen blev mer eller mindre utebliven.

Spanskan gick ju åt fanders idag också. Samtalet om boken vi skulle ha läst var sadism på hög nivå. Nästan.

Jaja, Familjen får rädda min utsatta situation.

Och nu avslutar jag som vår man Filippo skulle ha gjort: Ciao!