Nejmen heja! Först kom jag hem och var illamående och med humöret riktat nedåt. Så läste jag ett litet uppmuntande blogginlägg och blev på bättre humör. Jag rös till av både välbehag och av illamående när jag tvingade i mig kräm (tvingade och tvingade förresten - den var ju god) och mediciner. Sedan tittar jag på min tallrik med fastkladdade kräm-rester - med betoning på fast! Värsta klistret! (Kan ju vara bra att veta då jag i framtiden kommer att tapetsera. Då är det bara att be mamsen att laga kräm. Perfekt och billigt!) Irriterande!!!

Påtal om Kräm, så lyssnar jag på Kent nu. Pappa kom nyligen med packningen, vilket inkluderar både Kent-skivan och digitalkameran.
Jag och pappa är lite nördiga, vi passar ihop. När jag öppnar dörren åt karln säger han på sin coola jag-har-varit-i-USA-och-nu-pratar-jag-AMERIKANSKA-engelska:
P: Hej. Are du alone?
Och jag svarar på min perfekta engelska:
J: Si.
HAHA! Påtal om digitalkameran så har jag nu knäppt en riktig blogg-bild på mig själv.  Är så stolt! Jag ska ladda upp den åt er också. Grattis till er!

---

Vilken sorts person är jag? Många vuxna uppfattar mig mogen, min lillasyster uppfattar mig pinsam ibland. Min storasyster uppfattar mig som ett mentalt instabilt fall. (ironi) Min bror har i alla fall sett mig som störd, nu är han vuxen och snäll så nu vet jag inte hur han uppfattar mig, antagligen ball.(?!) Mina flesta kompisar ser mig som en för snäll person och mina klasskamrater tycker nog bara att jag är en barnslig, irriterande och skrämmande bonn'jänta.
Kanske är det hur man uppfattar sig själv som är viktigast? I alla fall så uppfattar jag mig själv som den coolaste i världen!..för det är jag ju.

Hur uppfattar ni mig? Var inte rädda nu. Välkomnar även anonyma's åsikter.