Tänk er sitsen att en människa bara jäklas jämt, lite åt gången (jo, man ska dra ut det heeeelaaaa) och ni blir mer och mer irriterad. Till slut brister det, som en sprucken kondom, och ni får värsta psykbrytet över värsta lillsaken egentligen. Ni vet den där halvt panikkänslan, blandat med "jag-står-inte-ut" och "det-här-händer-bara-inte", som man får? Den ja. Den känslan har förföljt mig i eftermiddag.

Dagen var ju relativt bra, trots nationella prov (som f.ö. gick helt okej), egentligen. Fast de var dedär små sakerna som vände humöret på något vis ändå. Vid lunch försvann han som ger skolan en verklig mening, samt att lunchen var äcklig (eller såg så ut, jag tog bara ris). På fysiken väntade en 1½ timmes seeeeeg och nästan oförståelig genomgång, och sedan fick jag tigga William om pengar för att ha råd med en bulle till eftermiddagskaffet. Vid 16 missade jag bussen ner till stan och när jag äntligen klev av i min förort så stog munkvagnen vid ica.
MUNKVAGNEN?! ÄÄÄÄÄÄNTLIIIIIIIGEEEEEN!!! tänkte jag och grävde i fickan efter en guldpeng som skulle ta mig till lyckan i form av en ring doppad i choklad. Då slog det mig att den slanten gick till eftermiddagsfikat. Jävla helvetes !"#¤%#!¤%

Där vid icke-innehavandet-av-munkar brast det och jag var oerhört nära att ställa mig och gråta där bredvid ica. Gråten fick vänta tills jag tagit mig hem och nu är jag på pisshumör.

Det var min eftermiddag det, miffon. Snälla ge mig omtänksamhet! Det skulle uppskattas.