Nu kanske vi kan ta det här inlägget om min ångest inför sommaren. Jag ska försöka hålla mig till ämnet.

På Fredag (den 13onde även!?) går jag ut. Ingen mer skola på nästan tusen år. Jag vill ärligt inte ha sommarlov. Jag trivs på min skola, inte med själva arbetet kanske, men med människorna där som nästan förgyller ens vardag. Nästan. Ta åt er kära klasskamrater, jag diggar er!

Till sommaren har jag inget sommarjobb heller, och det ger ju lite ångest i sig. Inget jobb = inget pengar = inget skoj = blivande toffel-Amanda. Hemskt.

Sen så är det ju en speciell person. Det är väl han som spelar mest roll, jag försöker bara hitta på dåliga bortförklaringar (som de ovan) för att inte verka desperat. Men det kanske är just det jag är. Desperat. I honom. Fan, så pinsamt.
Men jag, min fege jäkel, vågar inte. Så när sommarn kommer, så försvinner han till hösten. Brutalt dåligt.

Nu lyssnar jag på Im Yours och känner hur ångesten växer i kroppen. Det är ju fysikprov och ESV-redovisning imorgon också. Som grädden på moset. Yey.

..men det är bra väder i alla fall, jag får VG i spanska och jag gjorde klart en labbrapport idag. Man skola icke glömma det positiva heller.