Här kommer nu "skratta eller gråta". Tre svenska pinsamheter. Tre saker som råa hårdingar som jag skrattar åt, och som känsligare människor gråter utav. Tre dissar. Ja, nu behöver jag nog inte gå in på det mera. Här kommer dem.

Plats nummer 3.
Basshunter - Now you're gone
Nu har han släppt en ny liten plåga att gå och nynna på. (Själv nynnar jag på den nu, motvilligt!) Förr tog han melodierna från andra "bra" låtar och skrev texterna själv. Nu kör Basshunter på något nytt - ta sina egna melodier och skriva nya texter. Det är som att Boten Anna har satts på repeat. Fast nu med en engelsk text. Undra om han tänkte översätta "Boten Anna" från början? Antagligen körde han fast någonstans mellan texten och engelskalexikonet.

Plats nummer 2.
Melodifestivalen
Jag såg en bit i lördags med mina vänner. Att bidragen är sunk och dunk råder det ju ingen tvivel om nuförtiden. Lasse Lindh var ju okej, likaså Carola och Andreas Johnssons duo (minus Carola-delen förståss). Men till och med jag förvånas när bidrag som handlar om kebabpizza är med och deltar. Seriöst, ska vi skicka ett gäng gubbar som står och slår på några instrument, har det kul och sjunger om kebabpizza? Vad är liksom meningen med låten? Kanske satsade man på att själva musiken låter lite orientaliskt och att de då skulle få europa på fall - ingen vet ju ändå vad den svenska texten innebär. För självklart (tror jag) att låten  i n t e  skulle översättas om den gick vidare till Eurovision.
Senså har vi ju bidrag med Amy Diamond och ett Christer Sjögren. Två motsatser - direkt till finalen. Ett litet barn (i alla fall för litet för dessa tävlingar, tycker jag) vars poplåtat framförs på RixFm och en äldre Christer som kanske känns igen i TV-rutan av ett äldre par. Jag kan tänka mig det: "Älskling, den här sympatiske mannen på TV - vart känner jag igen honom ifrån?"
På något sätt så sätter man ju sig ändå och tittar på melodifestivalen. Det är något som lockar. Kanske bara just för att få något att kritisera?
Som tur är så uppstår kritiken för en stund när Björn Gustavsson kommer ut på scenen och trollar. DET ÄR EN RIKTIG MAN!

Och på plats nummer 1. *trumvirvel*
POPBANDET E.M.D.
Här står det klart att jag skrattar. Och skäms. Det är väl det mest pinsamma på länge? Ett tretal föredetta "Idoler" som inte riktigt kommit dit de hade tänkt sig. Så en dag gick det upp för dem att de kunde slå ihop några stycken och bli som "bästa vänner" i ett nytt popband. Ja, de är ju som riktiga ena bästisar - som alla förstår hur det är att vilja ut i rampljuset till varje pris.
I brist på insperation tar man också initialerna som bandnamn. Det är väl coolt och tjeckt? Fjortonårs-tjejerna lär ju digga det fett.. om de ens listar ut vad E.M.D. står för. Hur de också påstår att det inte var brist på insperation vid bandnamnet och istället jämför sig med GES är väl ännu pinsammare? Hur kan de någonsin tro att de kan jämföras med GES? Och det där med intitialerna dog väl också ut samtidigt som GES:arna?
När det ändå är såhär illa så trodde man att det inte kunde bli värre, eller något sånt. Men E.M.D. visar att jo, det kan det bli. Inte ens en egen debutlåt kan de skriva. Nej, de insprireras ännu en gång av tre-samheten och kör en "Bryan Adams, Rod Stewart, Sting" genom att framföra "All for love".
Och Danny's blonda kalufs á la fjortis är ju ingen direkt höjdare? Bara värt att tilläggas.