Här kommer ett litet sent morgon-inlägg.
Läste ett litet inlägg idag om komlex. Varför finns dem? De är ju helt sjuka. Man ska vara nöjd över sin kropp och sig själv, tycker jag! Det är så tragiskt att det sällan är så, därför kan ju jag stolt säga att jag är nöjd med mig själv! Visst finns det dagar (eller snarare små stunder) då jag är missnöjd över mina ben eller mitt ansikte, men då tänker jag på hur snygg jag brukar tycka att jag är annars och då är de små komlexen snabbt bortglömda. Det är en härlig känsla att kunna titta sig själv i spegeln och känna hur jäkla snygg och bäst man är. Jag rekommenderar det skarpt till er läsare!
I alla fall. När jag läste inlägget (som ni kan hitta här) så kom jag och tänka en diskussion som jag hade med några igår på lunchen. Om den här klyshan att "det är insidan som räknas". Visst är den så sann, men jag tror att utsidan ändå har ett eller ett par kort med i leken. Jag anser att man omöjligt kan bli kär i någon som man tycker är oattraktiv. Omöjligt! Hur skulle det fungera? Tänk efter! Fast jag vill tillägga ett MEN á la Tony Irving och säga att ens åsikt om att någon är snygg respektive oattraktiv kan ändras. Blir jag kär i någon som jag tidigare tyckte var ful, så tycker jag såklart nu att personen i fråga är den snyggaste som finns! Man blir inte kär i någon för att den är snygg. Den är snygg för att man är kär i den.
Många kopplar "att idealkillen/-tjejen måste vara attraktiv" med att de själva då inte har någon chans. Det beror på att de ser sig själva som fula. Det är bara att inse att alla har olika åsikter om vad som är attraktivt eller inte.
Kom ihåg att du är snygg!

Då fick jag det sagt.
Tack och bock!
/Amanda